Monoftonger och diftonger i tornedalsfinska: akustiska mätningar med en sidoblick på standardfinskan  

Sanna Eriksson  

Term paper in Phonetics, Fall 1999
Department of Linguistics, Stockholm University

ABSTRACT

Uppsatsen redovisar en första akustisk-fonetisk specifikation av tornedalsfinskans monoftonger och diftonger i lexikalt betonad ställning. Speciellt bidrar studien med experimentellt underlag för att 1) utvärdera vokaldurationens respektive formant-mönstrets roll som akustiskt korrelat till tornedals-finskans vokalkvantitet; och 2) bedöma det fonetiskt rimliga i att betrakta tornedalsfinskans diftonger som linjärkombinationer av dess korta monoftonger. På dessa punkter görs också så långt möjligt jämförelser med tidigare publicerade standardfinska data. Tre manliga tornedalsfinska försökspersoner läste isolerade ord innehållande samtliga långa monoftonger, korta monoftonger och diftonger. Materialet analyserades med avseende på vokal-durationen och formantfrekvenser. Resultaten visar 1) att durationsmåttet erbjuder en robust kontrast mellan långa och korta vokaler, att 2) det föreligger små men systematiska formant-frekvensskillnader dem emellan, och 3) att skillnaderna i formant-frekvenser mellan diftongernas båda vokal-element och närmast motsvarande korta mono-ftonger är små. Slutsatsen blir att durationskriteriet erbjuder den fonetiskt avgörande distinktionen mellan lång och kort vokalkvantitet, samt att diftongernas vokalelement hämtas ur ett grund-läggande monoftong-inventarium. Dessutom observerades att de durations-skillnader mellan höga och låga vokaler, som har observerats i många språk, uteblev i materialet. Detta resultat kan hypotetiskt relateras till det faktum att durations-baserad kvantitet är ett mycket djupt rotat drag i finskans fonologi  


PERILUS | All issues | 1999 issue | Previous | Next | Phonetics at Stockholm University