Är den komplementära konsonantlängden i svenska distinktiv?  

Bosse Thorén

Bidrag till Tjugosjunde sammankomsten för svenskans beskrivning. Institutionen för humaniora, Växjö universitet, 14-15 maj 2004.

Sammanfattning

Att svenska har en möjlighet till kvantitetsdistinktion i betonad stavelse torde stå utom allt tvivel. Vi skiljer i alla dialekter på mat-matt, söt-sött, vägen-väggen m.m. Distinktionen be-nämns traditionellt vokallängd, men förutom ren längd (duration) finns det dels en spektral (klangfärg) skillnad mellan lång och kort vokalvariant, och dels en komplementär konsonant-längd, så att lång vokal följs av kort konsonant (V:C) och kort vokal följs av lång konsonant (VC:). Något som fortfarande tilldrar sig visst intresse är vilket eller vilka korrelat som är mest pålitligt, eller med andra ord: Vad lyssnar ett svenskt öra efter för att avgöra om man hör mat eller matt? Är det ren vokalduration, är det den följande konsonantens duration, är det klangfärgen eller är det den relativa durationen mellan vokal och följande konsonant, uttryckt som kvoten av vokalduration/konsonantduration?

Ett tillämpningsområde som har stort behov av att veta vilka fonetiska egenskaper i svenska, som är viktiga, är undervisning av svenska som andraspråk.

Tidigare försök med manipulerad duration har visat att konsonantdurationen ensam inte ver-kar kunna ändra lyssnarens uppfattning om huruvida ett ord ska uppfattas som /V:C/ eller /VC:/. Detta har dock lyckats med durationsändring av enbart vokallängd, utan ändring av klangfärg. Ursprungligt väg uppfattades som vägg när vokalen blev tillräckligt kort. Samma gällde för stöta och stötta. Detta fungerade dock inte för u som i ful-full, troligen för att den spektrala skillnaden mellan kort och långt u är så stor.

Ett senare försök, som manipulerade både vokal- och konsonantlängd – utan att ändra klang-färgen – kunde få en majoritet av lyssnarna att höra /VC:/ när det ursprungliga ordet var /V:C/ och vice versa. Detta testades för vokalerna (svensk ortografi) a i u å ä ö. Den sammanlagda durationen för V+C bibehölls, medan gränsen mellan vokal och konsonant successivt flytta-des. Det krävdes kraftigare längdförskjutning för a och u än för ä och ö, vilket var väntat då långt/kort a och u är kända för stor klangfärgsskillnad, medan långt/kort ä och ö är kända för minimal klangfärgsskillnad.

Det aktuella försöket avser att utröna huruvida en manipulationsserie med parallell manipula-tion av vokal- och konsonantduration (som ovan) effektivare ändrar lyssnarnas perception jämfört med en manipualtionsserie som endast ändrar vokalduration.

En infödd svensk uttalade orden mat, matt, hut, hutt, tät, tätt, söt och sött. Av varje ord till-verkades 6 stimuli. Se tabellen för exemplet mat. Dessa 8 ord manipulerades digitalt, så att de behöll ursprunglig klangfärg på vokalen, men gavs vokaldurationer typiska för den andra längdtypen. Första konsonanten m behöll sin ursprungliga duration.

Manipulation av enbart vokalduration i ordet mat.
A=150 ms T=250 ms
A=100 ms T=250 ms
A=50 T=250 ms

Manipulation av både vokal- och konsonantduration i ordet mat.
A=150 ms T=450 ms
A=100 ms T=500 ms
A=50 T=550 ms

Ursprungligt matt fick på motsvarande sätt vokaldurationerna 250, 300 och 350 ms, med kon-stant konsonantduration på 500 ms i den ena serien, och komplementära konsonantdurationer på 350, 300 och 250 ms i den andra serien, så att vokal- plus konsonantduration alltid var 600 ms, ungefär i enlighet med originalinspelningen.

21 vuxna infödda lyssnare med svenska som modersmål fick lyssna på samtliga 48 stimuli och avgöra om de tyckte sig höra /V:C/ eller /VC:/. Resultatet tyder på att konsonantduratio-nen påverkade lyssnarna när det gällde a och u, men ej när det gällde ä och ö. Lyssnarna fick även betygsätta naturligheten hos stimuli, något som ej gav systematiskt resultat.

pdf-version


PERILUS | All issues | 2004 issue | Previous | Next | Phonetics at Stockholm University