Kan vi lita på våra öron?


Här kan du övertyga dig om att det du hör ofta inte är något annat än en återspegling av dina förväntningar. Lyssna här på

en ton som tidvis skyms av ett högljutt brus.

Det låter som om tonen var kontinuerlig. Du kan höra det tydligare om du skruvar upp volymen. I själva verket finns det ingen ton i de brusiga intervallen.

Bruset allena låter så här.

Signalen är alltså sammansatt av en ton med avbrott och avbrotten har fyllts med brus. Vi hör tonen som kontinuerlig bara därför att vi förväntar oss att den ska vara det. Detta är ett exempel på 'hypotesstyrd perception' - i annat fall sägs perceptionen vara 'signalstyrd'.

Utan brus låter tonen så här.

Man kunde kanske tro att det här fenomenet bara visar sig med signaler av enkelt slag, som med den här sinustonen med konstant tonhöjd. Det visar sig emellertid också om vi ersätter sinustonen med en vokal, som då har ett mera invecklat spektrum där varken F0 eller formanterna är helt konstanta. Lyssna här på

vokaler som tidvis skyms av brus.

Samma utan brus.

Vårt undermedvetna förmår alltså även att rekonstruera mera komplexa ljud, och då behöver störningen inte nödvändigtvis bestå av brus, utan störningen kan även den utgöras av talljud. Lyssna här på

vokaler som tidvis skyms av ett kortvarigt "e",

Här brukar lyssnare höra fyra gånger en lång vokal och ett avhugget "e" som kommer in och stör. De hör vanligtvis inte "å-e-å", "ö-e-ö", osv. Lägg märke till att det som skymmer också kan bestå av en bit av den vokal som skyms. Ett sådant fall förekom i den här serien. Lyssna här på några upprepningar av

ett "e" vars nivå är kortvarigt förhöjd.

Lyssna nu på

en enkel fråga och ett svar som delvis skyms av brus.

Utan brus låter det så här.

Var det det du hörde när svaret stördes av brus? Alla talljud som du hörde här fanns med även där. Om du nu lyssnar på den brusiga versionen en gång till, så har du andra förväntningar, och hör troligen samma som utan brus.

Hur kommer sig det här?

Vi är ständigt utsatta för mer eller mindre starka omgivningsljud som delvis skymmer det som vi lyssnar på. När vi sitter i en välbesökt matsal och lyssnar på vår bordskamrat är det inte alls ovanligt att bullret ibland har mycket högre ljudstyrka än hans tal, så att somliga talljud blir skymda. Detta händer redan långt innan bullernivån blir så hög att det blir svårt för oss att förstå. Vi fyller omedvetet i det som faktiskt är skymt så länge vi kan gissa oss till det. Det gör vår hjärna så effektivt att vi inte kan skilja mellan det vi objektivt har hört och det vi själva har fyllt i med ledning av vår erfarenhet. Vi tycker oss 'höra' även det senare.

Det är oftast en fördel för oss att vår hörsel fungerar på det här fördomsfulla sättet. Med fördomar förhåller det sig ju i allmänhet så att de oftast leder oss rätt, annars skulle de aldrig ha uppkommit, men ibland leder de oss fel - så ock vår hörsel. Den här demonstrationen visar emellertid också att vår hjärna på det undermedvetna planet inte kan fylla i något där det uppenbarligen inte finns något. Den fyller bara i sådant som skulle kunna vara skymt.

Vår slutsats:

Vi hör det som vi förväntar oss att höra så länge vi inte motbevisas.

Samma slags fenomen uppträder också hos vårt synsinne. När vi t ex tittar på ett spektrogram av tonen som tidvis skymdes av brus (här nedan till vänster),

så får vi också intrycket att vi ser ett långt streck som går genom ett antal fält i vilka vi inte kan se det. Vi ser inte omedelbart det flertal korta streck, som det faktiskt är frågan om, och som vi ser i bilden till höger. På ett liknande sätt förhåller det sig också med talljud som tidvis skyms av brus. När vi tittar på bilderna kan vi dock reflektera över hur det kan ligga till. Hos de demonstrerade ljudfenomenen är vi i högre grad styrda av vårt undermedvetna. Ljudet försvinner ju i samma ögonblick som det når våra öron. Vi kan inte hålla det kvar för att undersöka det närmare, om vi inte använder oss av tekniska hjälpmedel.


nästa sida - nästa sida - nästa sida

Utlagd i november 1996