Nolla-halloneffekten


När man spelar upp vissa ord baklänges, så låter det inte alltid som man skulle vänta sig. Lyssna här på en inspelning av ordet

"nolla" först framlänges och sedan baklänges.

Låter det inte som "hallon" snarare än som "allon", när man lyssnar på det baklänges? I så fall bör det ju finnas ett [h]-ljud i slutet på ordet "nolla", men varför hör vi det bara i baklängestal? Man skulle kunna tänka sig att det beror på att det finala [h]-ljudet skyms av den föregående vokalen. När ett svagare ljud följer omedelbart på ett starkare, så kan vi ofta inte höra det - det "maskeras" av det starkare ljudet. Lyssna här på

en svag testton som följer på en vokal.

Sekvensen presenterades här tre gånger, och därefter tre gånger utan föregående vokal. I det senare fallet kan man lätt höra testtonen, men inte med vokalen omedelbart före. Här kan du lyssna på

vokalen, omväxlande med och utan följande testtonen.

En experimentell undersökning av maskeringshypotesen har emellertid visat, att en vokal endast har en obetydlig maskeringseffekt på ett följande [h], som då brukar vara tillräckligt starkt för att höras. Då måste det finnas en annan förklaring.

För att förstå det här fenomenet är det nyttigt att känna till fonembegreppet. Ett fonem är ett språkljud som har en distinktiv, betydelseskiljande funktion i ett språk. I svenskan är /h/ ett fonem. (Fonetiker brukar använda sådana här snedstreck, när de avser fonem, och hakparentes när de avser talljud i allmänhet.) Fonemet /h/ används dock bara i början på stavelser, och så förhåller det sig i de flesta språk som överhuvudtaget har ett /h/-fonem. I finskan förekommer det emellertid också i slutet på stavelser, och det finns språk i vilka det också används i slutet på ord. Ett slags [h]-ljud förekommer dock även i svenskan i slutet på ord, nämligen hos dem vars sista fonem utgörs av en vokal. Om man är medveten om dess existens, så kan man faktiskt också höra det i framlänges tal i sådana ord som "nolla". Men till vardags har man ingen större nytta av att lägga märke till det finala [h]-ljudet, för i den positionen har det ingen betydelseskiljande funktion, och då är det förnuftigt att ignorera det, så som vi gör.

Vi tenderar att höra bara det som skulle kunna vara meningsfullt för oss.

Detta innebär också att talare av språk vars fonemsystem är olika även hör litet olika. Så har t.ex. en tysk svårt för att höra någon skillnad mellan "nu" och "ny", och för en japan gäller samma sak för ordpar som "lätt" och "rätt". Det som skiljer orden i dessa ordpar åt är inte betydelseskiljande i deras språk.

Man kan säga att [h]-ljudet i slutet på ord som slutar på ett vokalfonem uppstår oavsiktligt i talet. Det är en aning lättare att låta vokalen klinga av på det sättet, än att avsluta den abrupt. I de språk där det finns en opposition mellan ord med och utan finalt [h], kan man ofta beskriva detta lika väl som en opposition mellan finala vokaler med och utan abrupt avslutning.

I de här ljudexemplen kunde vi övertyga oss om att vi inte alltid hör allt som finns i signalen. Men det är kanske mera anmärkningsvärt att det omvända också förekommer, nämligen att vi ibland hör sådant som i själva verket inte finns i signalen.


nästa sida - nästa sida - nästa sida

Utlagd i september 1998