Ett recept mot arbetslöshet och statsskuld

Hartmut Traunmüller


Under det här seklet har produktionen av det som vi konsumerar rationaliserats allt mer. Därför har vi nu en högre levnadsstandard fast vi arbetar mindre än tidigare generationer. Rationaliseringens effekter på sysselsättningen märktes först inom lantbruket. Fram till 80-talet var industrin och den offentliga sektorn istånd att absorbera den arbetskraft som inte längre behövdes där. Nu har emellertid industrin också kommit så långt att den klarar att tillgodose våra behov med allt färre sysselsatta, och den offentliga sektorn kan inte expandera mera om inte skattebelastningen ska bli odräglig. De politiska åtgärder som skulle vara lämpliga mot den bakgrunden har emellertid uteblivit. Vi har förvägrats att komma i åtnjutande av den utökade fritid som en framgångsrik utveckling av näringslivet möjliggör. I stället dras vi med en mycket hög arbetslöshet som medför att stora belopp måste betalas i arbetslöshetsunderstöd, förtidspensioner, och för arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i detta läge ofta leder till att andra blir arbetslösa. Den väldiga penningsumma som går åt till detta har våra politiska makthavare valt att låna upp, och på detta sätt övervältras en mycket betungande börda på den kommande generationen.

Problemet kan givetvis inte lösas genom de skattehöjningar och nedskärningar i välfärden som har börjat vidtas. Dessa åtgärder är enbart inriktade på de ekonomiska symptomen. De botar inte samhällets sjukdom, utan de förvärrar den ytterligare, bl a genom friställningar inom den offentliga sektorn1.

Det grundläggande problemet kan bara lösas om arbetsuppgifterna och lönesumman fördelas på ett sådant sätt att de flesta arbetssökande kan erbjudas arbete.

Det skulle så småningom lösa sig självt om lönebildningen skedde individuellt, enbart på marknadens villkor och utan sociala hänsyn. Det finns dock ingen allmän beredvillighet för en omläggning av politiken i den riktningen, varken i Sverige eller i EU som helhet2.

Det har också föreslagits att fördela arbetsuppgifterna genom en allmän arbetstidsförkortning3. Detta möter emellertid två slags hinder. Det ena består däri att det inte är förenligt med svensk tradition att sänka lönerna i samma mån. Bibehållen lön skulle dock leda till en minskning av den totala sysselsättningen, eftersom arbetsgivarnas möjligheter att betala mera i lön är begränsade, och/eller till att penningvärdet sjunker drastiskt, med allt vad detta innebär i skadliga ekonomiska konsekvenser. Det andra hindret utgörs av den i och för sig välkomna omständigheten att det finns yrken, branscher, regioner, säsonger och konjunkturlägen i vilka det inte råder någon arbetslöshet. I dessa fall skulle en förkortad arbetstid leda till en oönskad dämpning av näringslivets aktivitet och inte bidra till en minskning av arbetslösheten, utan tvärtom.

Enligt det i det följande beskrivna förslaget kan problemet dock lösas utan att riskera sådana följdeffekter.

Förslagets grundtanke är den att oförändrade arbetsvillkor ska gälla för löntagare så länge det inte finns arbetssökande som skulle kunna ersätta en del av deras arbetsinsats. När det finns sådana ska löntagare få välja mellan att begränsa sin tjänstgöringstid (till ca 80% av heltid) eller att betala en andel i arbetslöshetens kostnader som motsvarar deras mertid.

Arbetsinkomster som härrör från en arbetstidsinsats som överskrider en lämpligt vald tröskel, som med hänsyn till de förhållanden som för närvarande råder i Sverige bör ligga vid 32 timmar per vecka4, beläggs med en mertidsskatt eller -avgift, som i första hand ska gå till arbetslöshetskassan. Det är löntagaren5 som ska belastas med denna enligt ettdera av de följande alternativen: (1) staten drar in 40 - 45 procent6 av de inkomster som härrör från mertid och mertidsskatten dras av från inkomsten vid beräkningen av den statliga inkomstskatten, men inte vid den kommunala taxeringen; eller (2) staten drar in 60 - 65 procent av mertidsinkomsterna, och mertidsskatten dras av från inkomsten vid beräkningen av all egentlig inkomstskatt7.

Preliminärt beräknas skatten på antalet arbetstimmar under avlöningsperioden8, medan det slutliga beloppet beräknas på antalet arbetstimmar under beskattningsåret9. Tid för vilken ersättning från socialförsäkring har erhållits räknas därvid som likvärdig med arbetstid.

Sådan mertid som arbetsgivare söker ersätta genom nyanställning är dock undantagen från denna belastning. Arbetsgivare kan då erbjuda sina anställda befrielse från mertidsskatt för så många timmar som motsvarar den sökta personalens arbetstid, enligt vad som finns registrerat hos arbetsförmedlingen10. Vid nyanställning ska undantagsrätten kvarstå, säg i en månad, eftersom inskolningen av ny personal kräver en extra arbetsinsats11. Utöver detta medges generellt en viss undantagstid för varje arbetsplats, så att den arbetstid som ska ersättas räcker åtminstone till en ny halvtidstjänst12.

Löntagare som inte erbjuds befrielse från mertidsskatt ges rätt att minska sin tjänstgöring så mycket att de slipper belastas med skatten, som genom sin höjd ska förmå flertalet att välja det alternativet. Vad som i övrigt är fastställd om arbetstid i lag och avtal bibehålls däremot oförändrat, så att löntagare ska vara beredda till mertidsarbete när så behövs13 och arbetsgivaren erbjuder befrielse från eller kompensation för mertidsskatten14. Företagarna själva belastas inte med mertidsskatt15. En nedsättning av deras arbetstid skulle ju inte öka efterfrågan på arbetskraft utan snarare tvärtom.

Mertidsskatten ska dras av från inkomstunderlaget för socialförsäkringar, men en viss uppjustering av ersättningsnivån kan då vara motiverad16.

Systemet är utformat på ett sådant sätt att arbetsgivarna blir angelägna att söka ny personal, medan det inte uppmuntrar till någon arbetstidsförkortning så länge ingen nyanställning har kommit till stånd. De anställda kan ju fortsätta sin tjänstgöring i samma omfattning och med samma nettolön som tidigare, så länge det inte finns någon nyanställd på plats som är kvalificerad för uppgifterna i fråga17.

Det torde stå utom allt rimligt tvivel att en radikal minskning av arbetslösheten kan åstadkommas på det här sättet inom loppet av ett fåtal månader18 och utan de allvarliga biverkningar som en allmän arbetstidsförkortning skulle medföra19. Statens utgifter för arbetslösheten kan då förutses minska med mer än 40 miljarder kronor per år20. Dessutom medför reformen en betydande minskning av sociala utgifter i kommuner med hög arbetslöshet21.

Varje dygns fördröjning i förverkligandet av det här förslaget medför alltså en förlust på mer än hundra miljoner kronor.

För löntagare som arbetar heltid medför en nedsättning av arbetstiden ökad livskvalité i form av mera fritid, till kostnad av en tämligen obetydlig minskning av realinkomsten. En bibehållen arbetslöshetsnivå skulle ju i längden ofrånkomligen kräva ett högre skatteuttag. Med det här systemet drabbas endast heltidsarbetande av en minskning i köpkraft, alltså den stora grupp som lättast kan stå ut med den, och för vilken utökad fritid oftast framstår som önskvärd22.

Den typ av arbetslöshet som beror på att arbetssökande inte är kvalificerade för de arbetsuppgifter som erbjuds kan dock inte avskaffas på det här sättet, utan den bör motverkas genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder av traditionellt slag.

Täby, i mars 1996.

En Esperanto | Deutschsprachige Version


KOMMENTARER


Date: Mon, 14 Apr 1997 22:34:57
From: Catrin Pettersson

Hej!

Tycker det låter bra med förkortad arbetstid, dock, minska ner på en heltidslön går inte alltid ihop sig... (Det gör väl inte arbetslöshet heller i och för sig). Jag är hemma med mina 2 barn och vill vara det pga att jag är rädd för att det dras in för mycket på den kommunala barnomsorgen för att den skall kunna fylla barnens behov.

Vi har det rätt bra, min sambo är lagerarbetare, han har en bra lön. Jag skulle gärna dela arbetstiden med honom om det funkade i praktiken, men det gör det inte... Och att "obetydligt" minska ner på hans lön med hjälp av extra beskattning, så att det skulle löna sig bättre att jobba deltid för honom, skulle antagligen betyda ekonomisk kris för oss... Nu bidrar vi med att minska arbetslösheten genom att jag för tillfället inte är ute och slåss om de jobb som finns (vilket jag säkert får lida för när det är pensionsdags i och för sig). Som du skriver tar de svenska inkomst beskattningarna ingen hänsyn till familjernas ekonomi, men varför inte försöka ändra på det. Det är väl aldrig egendomligt att ta hänsyn om det går att göra det, så varför inte försöka med det i arbetslöshets sammanhanget?

Hälsningar Catrin