Svenska vokaler

Swedish vowels - Schwedische Vokale - Ruotsin vokaalit

Fonetiker brukar traditionellt arrangera vokaler i ett diagram, ibland kallat vokalfyrsiding eller -triangel, som sägs visa läget hos tungryggens högsta punkt - om den ligger högre (slutna vokaler) eller lägre (öppna vokaler) och om den ligger längre fram eller bak i munhålan. Vokalernas placering i ett sådant diagram är dock i viss mån en abstraktion som också tar hänsyn till andra faktorer, bl. a. hur vokalerna låter. Det senare beror främst på de två eller tre första formanternas frekvensläge. F1 är högre hos öppna än hos slutna vokaler, medan F2 är högre hos främre än hos bakre vokaler. F3 och de högre formanterna varierar inte så mycket mellan vokalerna, men de blir lägre om man rundar läpparna.

I diagrammet här nedan visas de första två formanternas frekvenslägen hos de långa svenska vokaler, betecknade med fonetiska symboler, som tjänar som namn på bokstäverna som återfinns på motsvarande ställe i rutan till höger. Diagrammets koordinater är orienterade på ett sådant sätt att vokalernas placering överensstämmer med den nämnda traditionen. Frekvensläget är här inte angivet i Hz, som är den fysikaliska enheten för frekvens, utan i bark. Barkskalan grundar sig på hur frekvens analyseras i människans hörsel.

För varje vokal har formanterna mätts i tio punkter, i tiden jämt fördelade över vokalen. Man får då ett spår i diagrammet om artikulationen ändras medan vokalen frambringas, vilket är fallet hos de flesta av dessa, möjligen med undantag för 'ä' och 'a'. Mätpunkterna visas med små nollor, men den sista med ett plustecken. Diagrammet visar medelvärden från tio manliga talare från Stockholms län som producerade varje vokal tre gånger. Den utpräglade diftongeringen hos 'e', 'ö' och 'å' mot en mera öppen kvalitet är ett regionalt särdrag som inte förekommer, eller gestaltar sig på ett annat vis, i andra svenska dialekter.


F1-F2 diagram

------------
 i y u    o

 e  ö     å

   ä    a
------------


Tabell över medelvärden på F0 och formanterna F1, F2, och F3 i Hz hos vokalerna (10 punkter) som visas i diagrammet. Data från en studie av Ingegerd Eklund och Hartmut Traunmüller (1996).


Vokal i e ä y ö u a å o
 F3         3135   2720   2269   2745   2266   2365   2544   2626   2336
 F2         2107   2152   1501   1988   1601   1679    879    642    639
 F1          291    376    612    285    436    328    560    382    320

 F0          129    106    103    112    104    105    101    110    113  

I tabellen kan vi också se att F0 är något högre i slutna vokaler än i öppna. Det fenomenet, "intrinsic pitch", verkar uppträda hos alla språk och ha att göra med att spänningen i stämläpparna påverkas av tungkroppens läge. En annan egenskap som varierar utan att vi brukar lägga märke till det är vokalernas ljudnivå, som är högre hos öppna än hos slutna, men som också påverkas av hur formanterna ligger i förhållande till deltonerna. Lyssna här på två olika

vokaler med sin naturliga och med nivellerad ljudnivå.

Här skulle en människa från förr i tiden troligen ha hört att talaren hade kommit närmare, medan du ju förstår att jag har fingrat på nivåreglaget. De naturliga variationerna i ljudnivå måste alltså finnas där, om lyssnaren ska uppfatta situationen som oförändrad. Med de nämnda variationerna i F0 torde det förhålla sig på ett liknande sätt, fast det är perceptionen av något annat än avstånd som påverkas av F0.


nästa sida - nästa sida - nästa sida

Utlagd i november 1996