Språklig och utomspråklig variation i tal


Språklig fonetisk variation

När vi ska säga något, så använder vi oss av ett språk, dess ordförråd och grammatik. Med ett språk menar man vanligtvis en grupp besläktade dialekter, och vi använder oss av en av dessa. Varje enskild talares språkbruk skiljer sig dock mer eller mindre från det hos alla andra som talar samma dialekt. Man kan därför urskilja olika talares "idiolekter".

Om vi nu undersöker talet hos en enda talare, så finner vi även där språklig variation. Man kan ju använda sig av olika talstilar. Bl. a. kan vi tala mer eller mindre tydligt. För varje ord brukar det finnas en s.k. 'kanonisk form', ett sätt på vilket man borde uttala ordet, och så gör man då i tydligt tal. Försök att vara ännu tydligare brukar resultera i överartikulerade former, som ibland är påverkade av skriften. De flesta ord i en mening uttalar vi vanligtvis inte särskilt tydligt, utan vi förenklar uttalet så att många talljud assimileras till sin omgivning eller faller bort helt och hållet. Sådana reduktioner kan ibland vara mycket drastiska utan att vi för den skull blir medvetna om dem. En kanonisk och tre allt mera reducerade former av "på universitetet" kan t ex låta så här (klicka på formen):

Varje språk har sitt regelsystem, som kan betraktas som en godtycklig konvention som språkets talare håller sig till. I det regelsystemet ingår även regler för hur man får förenkla sitt uttal.

Så här långt har det bara varit tal om språklig fonetisk variation, som kan återges med hjälp av fonetisk skrift. Andra typer av variation i tal brukar inte återges på det sättet. Språklig fonetisk information finns endast i människans talade språk. Kommunikation medelst läten som varieras expressivt förekommer dock även hos många andra arter.

 

Expressiv variation

Exempel på denna typ är variation i talstyrka, talhastighet, livlighet, diverse röstkarakteristika mm, som vi kan styra med vår vilja, men som också uppstår oavsiktligt på grund av emotionella och andra faktorer. Vi låter ju olika, beroende på om vi är glada, ledsna, arga eller rädda. Expressiv variation kan ha mycket påtagliga akustiska konsekvenser. Lyssna här på samma

svar på en fråga ställd från 1,5 - 7,5 - 38 - 190 meters håll.

Skillnaden i ljudnivå (volym) mellan dessa versioner har här utjämnats. Det som finns kvar är skillnader i F0 och i emfasen av grundtonens övertoner, i segmentdurationerna och i formantfrekvenserna. Det senare märks främst hos F1, som höjs i och med att vi gapar mera när vi höjer rösten. Här nedan visas spektrogram på sista delen, "och sex vita" [os(ksvi:ta] i samma talares 1,5 m (uppe) och 190 m-versioner av svaret (nere). Lyssna genom att klicka på spektrogrammen.

Spektrogram 1,5 m

Spektrogram 190 m

När talets 'livlighet' varieras, påverkas i huvudsak grundtonsrörelsernas svängningsamplitud. När livligheten ökar så expanderas F0-rörelserna uppåt i frekvens. Variation av det här slaget uppträder oavsiktligt på grund av emotionella faktorer, men vi kan också styra den, som i det här exemplet.

Grundtonskurvor: låg - normal - hög grad av livlighet  Lyssna

Expressiv variation uppträder ibland tillsammans med talstilsvariation. Detta gäller t ex om man jämför den talstil som ibland kallas "babytalk", och som brukar användas i tal riktat till spädbarn, med tal mellan vuxna. I det följande exemplet kan du höra en retorisk fråga som en mamma ställde till sin bebis. Därefter får du höra hur det lät när samma mamma läste upp en nedtecknad version av det hon hade sagt - bara i syfte att tillfredsställa en fonetiker (Ulla Sundberg) som hade bett henne att göra det.

"babytalk" och högläsning
ännu ett exempel

I de här exemplen användes ju samma ord, och då finns det inte någon större skillnad i språklig kvalitet mellan de två versionerna, men det återstår en mycket påtaglig skillnad i expressiv kvalitet, eller hur?

 

Organisk variation

Till skillnad från språklig och expressiv variation, som förekommer hos varje enskild talare, kan den här typen av variation bara observeras i en jämförelse mellan olika talare (eller hos samma talare i olika ålder). Den orsakas av skillnader i talorganets dimensioner, som främst är relaterade till talarnas ålder och kön. Ansatsrörets längd ökar ju med åldern tills talaren är fullvuxen, och då sjunker formantrekvenserna. Längden hos stämläpparna ökar på ett liknande sätt, och då sjunker F0. En extra spurt observerar man i båda avseenden hos pojkar i puberteten.

I F1-F2 diagrammet här nedan visas genomsnittsdata för japanskans fem vokaler, uttalade av barn i åldern 4-5 år (- - -) och av vuxna män (-----). Diagrammets axlar är traditionsenligt orienterade och skalerade i bark. Formantfrekvenserna i Hz framgår ut tabellen till höger. Man kan förvånas över att småbarns och vuxna mäns vokaler är så olika att de ytor som omskrivs av varje grupps vokalformanter inte ens överlappar.

F1-F2 diagram

 Medelvärden på F1 och F2 i Hz

Vokal i e a o u
F1, män 274 524 686 458 328 F2, män 2172 1822 1158 828 1108 F1, barn 494 958 1216 954 664 F2, barn 3030 2788 1922 1318 1918
Skillnaden i F0, som betingas av organiska skillnader mellan könen och mellan barn och vuxna, är så påtaglig att den torde vara uppenbar för alla. Den kan dock uppvägas av den expressiva variationen. Män som talar mycket högt kan ha samma F0 som barn vid måttlig talstyrka. Här är ett exempel där F0 ligger i medel på ca 260 Hz hos alla tre:

barn, 1,5 m - kvinna, 7,5 m - man, 38 m

De effekter på F0, som den organiska och den expressiva variationen betingad av avståndet mellan talaren och den tilltalade hade i den undersökning ur vilken de här exemplen är tagna, framgår ur följande tabell:
 Medelvärden på F0 i Hz

Kommunikationsavstånd (m) 0,3 1,5 7,5 38 190
Män (n = 6) 114 124 141 189 262 Kvinnor (n = 6) 202 217 251 312 408 7-åringar (n = 8) 280 286 306 397 512

Perspektivisk variation

All den variation som förekommer i talets produktion ryms under rubrikerna språklig, expressiv och organisk. På sin väg från talaren till lyssnaren uppstår dock ytterligare variation, och den gör det möjligt för lyssnare att bedöma var talaren befinner sig i förhållande till dem själva. Det mest påtagliga är härvidlag den försvagning som drabbar talsignalen med ökande avstånd. Om man inte befinner sig i det fria eller i ett ekofritt rum, så nås ens öron också av ekon av signalen. Dessutom nås de även av andra ljud, som så gott som i alla lägen finns där samtidigt med talsignalen. Om man vill förklara talets perception eller konstruera ett system för automatisk taligenkänning, måste man även ta hänsyn till sådana faktorer.


nästa sida - nästa sida - nästa sida

Utlagd i november 1996