Hur man undviker att disputera - handledning för doktorander

Av Sam Ask, fil.kand. h.c.
 

 
 
 
 
 

Inledning

Att undvika att avlägga examen är relativt enkelt så länge man befinner sig inom grundutbildningen. Studentkåren tillhandahåller en rad alternativa aktiviteter som effektivt fyller ens tid med annat än studier. På forskarutbildningsnivå blir det svårare. Doktoranden upptäcker att det inte längre är socialt godtagbart att tillbringa kvällarna på kårens pub. Han/hon måste hitta andra strategier för att undvika att nå slutpunkten för studierna, som både är acceptabla för omgivningen och inte minst förenliga med hans/hennes eget samvete. Lyckligtvis finns det en rad sådana strategier, som empiriskt visat sig mycket effektiva för att undvika disputation och doktorsexamen. Målet med denna skrift är att ge några exempel som kan stimulera doktorandernas fantasi till självverksamhet på disputationsundvikandets fascinerande fält.

Den säkraste strategin för att undvika disputation är förstås att se till att man aldrig kommer igång med avhandlingen. Många doktorander bedriver denna strategi med framgång. Hur man bra man lyckas beror främst på hur väl man väljer den alternativa sysselsättning som ska motivera att man inte skriver avhandling. Eftersom forskarutbildningen också innehåller en kursdel, ligger det nära till hands att ägna tiden åt denna, men med tanke på att kursdelen omfattar ett begränsat antal poäng, gäller det att inte förbruka dessa alltför snabbt. Härvid kommer erfarenheter från grundutbildningen väl till pass.

För att kunna skriva en avhandling måste man välja ett avhandlingsämne. Detta faktum ligger till grund för en utmärkt strategi för att fördröja doktorandstudierna. När man får frågan hur det går med avhandlingen, är "Jag håller på att välja ämne" ett svar som under lång tid avvärjer vidare besvärande frågor. Ämnesvalsprocessen kan förlängas på olika sätt. Mycken tid kan ägnas åt att intervjua olika personer. Alla förslag bör noga övervägas för att så småningom utdömas av den ena eller andra anledningen.

Ett annat verksamt sätt att undvika att komma någon vart med avhandlingen är "Det här går ju inte att disputera på"-strategin. Den innebär i korthet att man vägrar att godta att det man håller på med just nu är av tillräckligt stort intresse för att kunna ingå i en avhandling. Framför allt är denna strategi användbar för doktorander som har råkat bli anställda på något forskningsprojekt. Genom att låta arbetet inom projektet vara helt frikopplat från avhandlingen får man en nästan vattentät förevändning för att skjuta den senare på framtiden tills projektet är avslutat.

Penelopestrategin

Enligt Homeros' Odysséen ansattes Odysseus' hustru Penelope under hans frånvaro av en mängd friare. Hon undvek skickligt att behöva lämna dem något besked genom följande strategi. Hon lovade att hon skulle välja en av dem när hon blev färdig med den väv som hon höll på med. Eftersom hon varje natt repade upp det hon hade åstadkommit under dagen kom hon emellertid aldrig närmare målet. Den disputationsundvikande forskarstuderanden har all anledning att se Penelope som en förebild. Många av de strategier som behandlas nedan kan ses som variationer på Penelopes grundstrategi.

Naturligtvis är det svårt att tillämpa Penelopestrategin bokstavligt på en avhandling. Att varje natt bränna upp vad man har skrivit under dagen skulle inte verka trovärdigt. Men kom ihåg:

Inget avhandlingskapitel är så bra att det inte kan skrivas om en gång till.

Det finns alltså stora möjligheter att dra ut på ett avhandlingsskrivande bara genom att ständigt göra nya versioner av kapitlen. Dessutom kan man variera strategin: Experiment kan göras om (det finns alltid fel i dem), om man bygger på insamlat material kan man alltid komma på att man behöver byta ut det o s v.

En variant är "lite till"-strategin. Man finner att man har för lite material, har gjort för få experiment, har gått igenom för lite litteratur etc. Denna strategi är dock mindre effektiv eftersom den efterhand blir mindre lätt att tillämpa övertygande.

Lev farligt!

Som vi sa är metoden att varje natt bränna upp vad man har skrivit under dagen inte övertygande. Men en doktorand kan genom en väl avvägd vårdslöshet signifikant öka chansen för att något ska hända hans avhandling som avsevärt försenar disputationen. Exempelvis:

En beprövad metod (se t ex Nils Holgerssons underbara resa, kapitlet om Uppsala) är att lägga avhandlingsmanuskriptet nära ett öppet fönster, särskilt blåsiga dagar. I bästa fall kan manuskriptet med vindens hjälp spridas över stora arealer.

Portföljer och andra väskor som innehåller avhandlingsmanuskript bör tas med överallt för att öka chansen att de kvarglöms eller blir stulna.

Ett konsekvent genomfört lösbladssystem ökar avsevärt chansen att viktiga avhandlingsavsnitt försvinner, åtminstone temporärt. Undvik att sätta etiketter på pärmar och disketter. Denna enkla åtgärd kan få viktiga texter att bli oåtkomliga i åratal.

En viktig grundregel som gäller för alla ovanstående metoder är att undvika att ha kopior av avhandlingen, om något skulle inträffa. Särskilt effektivt kan detta vara om man använder dator. En kraschad och icke-uppbackad hårddisk kan försena en disputation med flera år. Om disketter används, rekommenderas den äldre, mjuka typen, gärna i kombination med dåliga diskdrivar och kaffedrickning vid datorn.

Hur man undviker avhandlingsarbete

En grupp av strategier har gemensamt att de går ut på att undvika disputation helt enkelt genom att undvika allt avhandlingsarbete. Gruppen kan indelas i två underavdelningar, de maniska och de depressiva strategierna. Maniska strategier går ut på att göra så mycket som möjligt, bara det inte har något att göra med avhandlingen. Depressiva strategier går ut på att överhuvudtaget göra så lite som möjligt. De två strategityperna passar olika personlighetstyper olika bra, men det bör framhållas att ingenting hindrar att man blandar dem. Rätt tillämpade leder de dessutom till samma resultat.

Maniska strategier, eller "Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till forskning"

Det finns i själva verket många alternativa verksamheter en doktorand kan ägna sig åt som effektivt förhindrar avhandlingsarbete. Verksamheterna kan indelas i akademiska och icke-akademiska.

De akademiska verksamheterna är först och främst alla former av institutionsarbete. Den främsta fördelen med sådant arbete är att det i högsta grad är socialt acceptabelt och i många fall uppskattas betydligt mer av omgivningen än avhandlingsarbetet. Hit hör i synnerhet undervisning på lägre nivåer och olika slags administrativa uppgifter, som ofta prioriteras högt av institutionsledningen och dessutom många gånger är av brådskande karaktär.

Studentfacklig verksamhet och diverse sociala aktiviteter (festkommittéer med mera) är andra exempel på utmärkta sysselsättningar som verksamt fördröjer disputationen. Att hjälpa sina meddoktorander med deras avhandlingar är ett utmärkt exempel på en altruistisk aktivitet med hög disputationsfördröjande effekt (för doktoranden själv alltså).(Omvänt bör man naturligtvis undvika att ta emot alltför mycket hjälp för andra; det kan i värsta fall leda till snabb disputation.)

I den icke-akademiska världen hittar vi naturligtvis också liknande saker: förvärvsarbete (som ju ofta kan motiveras med doktorandens ekonomiska situation), föreningsverksamhet, sport, kvällskurser etc. men framför allt den stora disputationsfördröjaren i synnerhet för kvinnliga doktorander nämligen Familjen. Denna tarvar ett alldeles eget avsnitt, varför vi inte utvecklar ämnet vidare här. I stället vill vi framhålla kärleksaffärer som en verksamhet med kraftig disputationsfördröjande effekt.

Depressiva strategier

Även här kan vi hitta en litterär förebild, nämligen hjälten i den ryske 1800-talsförfattaren Gontjarovs roman Oblomov. Oblomov tillbringade större delen av sin tid i sin säng, mediterande över alla trevliga saker han skulle kunna ägna sig åt om han bara hade orkat. Vår doktorand bör kunna hitta en hel del inspiration i detta.

En depressiv strategi värd namnet bör inte bara förhindra avhandlingsskrivande under den tid den utövas (om detta är rätt verb för att göra ingenting) utan även bidra till doktorandens allmänna olust och bristande förmåga att ta itu med avhandlingen. Att röra sig så lite som möjligt är till exempel en princip som brukar ge bra utdelning. (Lägg märke till den maniska motsvarigheten till denna depressiva strategi: ägna all tid åt sport! Alla sätt är bra utom de tråkiga.)

Nackdelen med en ren Oblomovstrategi är att den är svår att förena med ett gott samvete. Man bör därför hellre använda en modifierad depressiv strategi. Denna går ut på att man ska fylla sin tid på ett så ineffektivt sätt som möjligt. Här finns oanade möjligheter:

Bank-, post- och myndighetsbesök är exempel på (socialt fullt acceptabla) aktivititeter som kan ta mycket tid och energi i anspråk och dessutom vanligen måste utföras under kontorstid, alltså då man "normalt" skulle skriva avhandling. En god planering kan dessutom öka effekten avsevärt. Man bör t ex undvika att utföra mer än ett ärende åt gången.

Saker som behöver repareras kan fylla mycket tid som annars skulle ha gått till avhandlingen. Särskilt effektivt brukar det vara att ta hem hantverkare som inte kommer på utsatt tid.

Läkar- och tandläkarbesök (för att inte tala om psykoterapi och dito analys!) är inte heller att förakta. Man bör naturligtvis helst välja mottagningar som ligger på ett ordentligt avstånd och gärna boka tider mitt på dagen, så att maximal tidsåtgång uppnås.

Familjen

Som vi nämnde ovan, är Familjen en synnerligen viktig disputationsfördröjare framför allt för kvinnliga doktorander. Här är några tips för att utnyttja den senare så effektivt som möjligt.

    Barnens nedkomst bör planeras väl, så att man vid varje tidpunkt under avhandlingsarbetet har minst ett, gärna två eller tre, förskolebarn i hemmet.
    Man bör undvika barndaghem och andra alltför rationella former för barnpassning. Om man nödvändigtvis ska ha sina barn på dagis bör man välja ett föräldrakooperativt sådant, eftersom dessa daghem vanligen fordrar att föräldrarna är närvarande ett antal timmar i veckan. Relativt effektivt är också att placera sina barn på olika dagis för att öka den tid som går åt för hämtning och lämning. Kom också ihåg att barn inte mår bra av att vara mer än sex timmar på dagis! Genom att noggrant följa denna regel kan man maximera sin egen nettoarbetstid till högst fem timmar per dag (eller fyra om man har lång resväg). (Alternativt kan man bryta mot regeln och istället ägna arbetstiden åt ältande av skuldkänslor över detta, något som också är ett effektivt sätt att minska sin produktivitet.) Fast den idealiska strategin på detta område erbjuds av de gamla hederliga lekskolorna eller deltidsförskolorna som de numera kallas, vars tretimmarsschema omöjliggör någon som helst vettig sysselsättning för ansvarig förälder.
    Den icke-avhandlingsskrivande föräldern bör välja sitt arbete så att han/hon omöjligen kan vara frånvarande en enda dag samt sina arbetstider så att hämtning och lämning av barn kommer att helt bli avhandlingsskrivarens ansvar.
    Planera lägenheten så att avskilda arbetsplatser undviks. Barnen bör ha tillträde till så stor del av bostaden som möjligt. Att placera doktorandens arbetsplats i det gemensamma sovrummet är ett effektivt sätt att förhindra nattarbete, något som annars på ett farligt sätt skulle kunna påskynda disputationen.
    Välj gärna en partner med liten förståelse för forskningen och dess villkor. En avog inställning hos partnern har ofta en högst signifikant disputationsfördröjande effekt, i synnerhet om den (hos män) förenas med en allmänt manschauvinistisk attityd. Även barnen kan naturligtvis indoktrineras i en forskningsnegativ riktning.
    Strategin "Lev farligt" kan med särskilt framgång tillämpas i hemmiljö. Små barn kan åstadkomma underverk med avhandlingsmanuskript och disketter om de ges tillfälle. För barnlösa är husdjur en bra ersättning. En katt väljer t ex gärna en manuskripthög som alternativ till lådan.

Hur man bäst hanterar sin handledare

Handledaren är många gånger ett problem för en doktorand som vill undvika att disputera. Mycket kan naturligtvis vinnas på att välja "rätt" handledare (fast detta ibland är lika svårt som att välja rätt föräldrar). Med "rätt" handledare menar vi här en handledare som antingen (i) lämnar doktoranden i fred eller (ii) visserligen är aktiv men tillräckligt destruktiv i sina aktiviteter för att inte alltför mycket påskynda disputationen.

Störst chans att få en handledare av typ (i) har man om man strävar efter att få någon som fyller ett eller flera av följande kriterier: (a) senil, (b) alkoholiserad, (c) okunnig om avhandlingsämnet, (d) ointresserad i största allmänhet. Lyckligtvis är tillgången på sådana personer tämligen god på många institutioner.

Att välja en handledare av typ (ii) kan vara en aning riskabelt eftersom destruktiviteten ibland drabbar doktoranden på oförutsedda vis. Rätt hanterad kan emellertid en handledare av typ (ii) utnyttjas effektivt i disputationsfördröjande syfte. Framför allt kan han (det är vanligen en han) vara doktoranden behjälplig att odla sitt dåliga självförtroende (se nedan om detta).

Skulle man nu ha oturen att få en ambitiös handledare med konstruktiv inställning till avhandlingsarbetet bör man ändå inte misströsta. Det finns ett antal strategier som kan utnyttjas. Vi behandlar dem var för sig nedan.

Defensiva strategier: hur man undviker handledaren

För att tillfredsställa omgivningens krav och sitt eget samvete bör doktoranden åtminstone någon gång per termin uppsöka sin handledare. Det ser i allmänhet illa ut om man gör detta i allt för nära anslutning till ansökningsdatum för utbildningsbidrag, så andra tidpunkter bör helst väljas. Men att uppsöka handledaren är en sak, att träffa honom är en annan. Ett noggrant studium av handledarens vanor gör det möjligt att välja tider då man kan ringa upp honom eller knacka på hans dörr utan större risk för att träffa honom. Skulle han själv sedan undra varför man inte har hört av sig kan man med gott samvete säga "Jag har sökt dig hela veckan, men du är ju aldrig anträffbar." En annan strategi är att hänvisa till hur upptagen han är: man har inte velat störa honom. En något fräckare variant är att påstå att man hade kommit överens om att han själv skulle ta kontakt.

Naturligtvis är det ibland nödvändigt att hålla sig ifrån institutionen, om risken är stor att man händelsevis skulle råka på handledaren. Vid tillfälliga möten bör man se till att man alltid har något ärende att ta upp som inte har med avhandlingen att göra; det finns då god chans att han glömmer bort att fråga om hur det går.

Har man kommit överens om en tid för sammanträffande, är det ofta en bra taktik att själv vara där i exakt rätt tid. Om då handledaren är aldrig så lite försenad, kan man med gott samvete gå därifrån (gärna efter att ha satt upp en förebrående lapp på hans dörr).

Offensiva strategier: anfall är bästa försvar

Redan en del av de strategier som omtalades i föregående avsnitt innehöll offensiva element, men dessa kan avsevärt förstärkas. Grundidén för en offensiv strategi är att man avväpnar handledaren genom att få honom i moraliskt underläge, normalt genom att ge honom skuldkänslor. Nedan ges exempel på lämpliga repliker att yttra när handledaren visar missnöje med att doktoranden inte producerar sig eller inte visar vad han/hon skrivit. En samtidigt offensiv och avledande strategi är den sociala . Genom att t ex bjuda handledaren på middag när han just tänkte ta upp en allvarlig diskussion om avhandlingen bringar man honom lätt ur fattningen så att han inte kommer sig för att genomföra sina planer. Mera avancerade varianter av den sociala strategin lämnar vi åt läsarens fantasi.

"Inte idag men snart..." :
Några sätt att motivera varför man inte har blivit klar med det utlovade avhandlingsavsnittet

Färgbandet på skrivmaskinen gick av.
(modernare variant:) Tonern till laserskrivaren tog slut.
Min svärmor fyllde sjuttio år.
Min son hade matteskrivning.
Katten fick ungar.
Jag måste ta bilen till verkstan.
Tunnelbanan strejkade.
Jag väntar på en artikel från USA.
Jag väntar på en utskrift från datacentralen.
Jag väntar på kommentarer från NN.
Jag hittade ett räknefel, så jag måste göra om alltihop.
Jag har inte varit inspirerad.
Jag är förälskad.
Jag är förkyld.
Var det verkligen idag jag skulle lämna in det?
Jag glömde pappren hemma.
Min man lovade att posta pappren till dig, har han inte gjort det?

Hur man bäst hanterar sin omgivning

Handledaren är naturligtvis inte det enda problemet i doktorandens tillvaro. För en långvarig disputationsundvikare gäller det också att finna ett sätt att avvärja attacker från resten av omgivningen. Släkt, vänner och bekanta samt inte minst kolleger och studiekamrater visar ofta ett obehagligt intresse för hur det går och för när man egentligen tänker disputera. Naturligtvis kan man i stor utsträckning använda samma strategier som mot handledaren. Dessutom har man här fördelen att man kan skylla sina motgångar på handledarens inkompetens eller illvilja (se avsnittet "Strategisk paranoia" nedan). När det gäller icke-akademiska släktingar och vänner är möjligheter att lägga ut dimridåer särskilt stora, eftersom de ofta har rätt oklara föreställningar om vad avhandlingsskrivande egentligen innebär.

Svårast är det kanske att föra sina meddoktorander bakom ljuset. De har ju förstahandskunskap om vad det hela gäller! Men den förfarne disputationsundvikaren finner lösningar i alla situationer. Chutzpa-strategin kan t ex ofta rekommenderas men kräver förstås rätt personlighet. Den innebär helt enkelt att man i varje läge förklarar att disputationen är i stort sett omedelbart förestående. ("Jag ska disputera i februari!") I allmänhet bör man härvid åberopa handledarens auktoritet, även om detta är en aning riskabelt. En mildare variant är den allmänna skrytstrategin. Man bör då i första hand rikta in sig på att berätta om alla framstående personer som läst ens manuskript och utlovat en strålande framtid.

Även enklare strategier kan ofta vara effektiva. Många yngre meddoktorander låter sig tämligen lätt tryckas ner i skorna av bestämda uttalanden i den ena eller andra teoretiska frågan.

"Gift dig, skilj dig, gå med i nån klubb"

Rubriken är ett citat från en gammal Hasse&Tage-revy och ska parodiera de råd man får i tidningarnas hjärtespalter. Händelsevis råkar de här råden vara alldeles utmärkta för en disputationsundvikare. Huvudprincipen är att alla förändringar i livet är ägnade att ta tid och uppmärksamhet från avhandlingsarbetet och därmed aktivt bidra till strävan att fördröja disputationen. Den generella strategin kan formuleras som "Byt ", där kan anta ett nästan godtyckligt värde, t ex Den sista strategin kan särskilt rekommenderas. Mycken tid går åt att lära sig det nya programmet och framför allt åt att konvertera alla gamla avhandlingsfiler. Den klassiska byt-strategin är dock Många tillämpar denna strategi iterativt (d v s flera gånger). Den förlorar dock efter hand sin trovärdighet och ger gärna upphov till irritation hos omgivningen, i synnerhet hos handledaren. Trovärdigheten ökar om strategin backas upp med en motivering, t ex att det gamla ämnet redan visar sig vara upptaget eller behandlat av någon annan.

Hur man odlar sitt dåliga självförtroende

Ett genuint dåligt självförtroende är en ovärderlig tillgång för en disputationsundvikare. Men det gäller att utveckla det i rätt riktning och undvika att det tar skada av eventuell positiv information från omgivningen!

Grunden för det dåliga självförtroendet är en hypotes om verkligheten, nämligen att man inte duger. I det här sammanhanget kan hypotesen formuleras så här

Vetenskapsteoretikerna lär oss att hypoteser kan "immuniseras" mot falsifiering. Detta är en viktig strategi för vår doktorand. Han/hon måste lära sig att hantera alla möjliga typer av information som motsäger hypotesen och hitta hjälphypoteser som förklarar bort dem. Exempel: om handledaren berömmer ett avhandlingsavsnitt, kan man göra något av följande antaganden som undanröjer den positiva informationen: En annan strategi är naturligtvis att undvika att sätta sig i situationer där man skulle kunna få positiv information. Man bör alltså t ex i minsta möjliga mån lämna ut sitt manuskript till läsning. Det är också viktigt att avhålla sig från att ge seminarier och andra presentationer, i synnerhet på konferenser, där man ju riskerar att i värsta fall bli känd utanför sitt eget universitet.

Strategisk paranoia

En paranoid inställning till tillvaron kan också vara en tillgång för en disputationsundvikare. Fördelen är att man eliminerar behovet av en negativ självbild, som ju kan vara rätt plågsam att ha, genom att överföra ansvaret för ens misslyckanden på den (förmodat) fientliga omgivningen. Grundmönstret för de paranoida förklaringsmodellerna är "Det lönar sig ändå inte att jag försöker, eftersom man ändå kommer att motarbeta mig på grund av att p", där p är ett påstående om verkligheten. Nedan exemplifieras olika möjliga värden för p.

Diskrimineringsmodellen

Sexuella trakasserimodellen

Avundsjukemodellen

Fel paradigm-modellen

Kreativ handlingsförlamning

En sann disputationsundvikare måste kunna konsten att försätta sig själv i ett tillstånd av kreativ handlingsförlamning. Detta kan uppnås på en rad olika sätt. En huvudgrupp av strategier går ut på att se till att det fortsatta avhandlingsarbetet blir avhängigt av någon händelse utanför ens egen kontroll. Till exempel kan man be den mest upptagne och samarbetsovillige teknikern på verkstan att komma och fixa ens dator. Under tiden man väntar på att han ska dyka upp (man undviker naturligtvis att påminna honom alltför ofta) har man ett fullgott skäl för att inte jobba med avhandlingen. På liknande sätt kan man vänta på att kolleger ska läsa ens manuskript, att någon statistiker ska kolla ens data o s v o s v.

En annan variant är att ha något problem som man känner att man borde ta itu med men som man inte kommer sig för med eftersom det är lite för besvärligt. Bibliografiska referenser är utmärkta exempel. Man kan t ex ha hittat en hänvisning i någon bibliografi till ett verk som inte finns i ens eget bibliotek. Åtskilliga depressiva veckor kan ägnas åt att samla sig till att åka till det andra biblioteket där man vet att de har boken. (Det finns förstås fjärrlån men man känner på sig att det ändå tar för lång tid. Förresten vet man inte var de har blanketterna för fjärrlån.) Ännu bättre är förstås att ha en referens till ett verk som man är helt säker på innehåller oundgänglig information för ens eget arbete men som man inte kan lokalisera. Detta kan lamslå en doktorand i åratal.

Men även kortare stunder av handlingsförlamning är inte att förakta. "Nu är det ändå för kort tid kvar att jobba"-strategin kan nämnas som särskilt användbar i detta sammanhang.

Låt oss avsluta framställningen med att påminna om ett antal distraktorer som kan användas för att avbryta eller fördröja ett arbetspass:

Appendix: Schema för typiska doktorandarbetsdagar

Nedanstående arbetsscheman är typfall som bygger på egna empiriska studier som kommer att redovisas i min avhandling (Ask, forthcoming). Det viktigaste resultatet av dessa studier är att den effektiva normalarbetstiden per dag för doktorander av alla personlighetstyper tenderar mot en tidslängd som jag kallar Asks konstant och som uppgår till exakt 29 minuter.
1. Typisk arbetsdag för depressivt lagd doktorand
10.00 Vaknar.
10.00-10.30 Mediterar över doktorandens svåra lott.
10.30-10.45 Klär på sig.
10.45-11.30 Äter frukost och läser tidningen.
11.30-12.00 Letar efter en bortkommen artikel.
12.00 Går hemifrån.
12.10 Missar bussen; nästa går inte förrän om en halvtimme.
12.10-12.40 Väntar på nästa buss.
12.40-13.00 Åker till universitetet.
13.00-13.15 Diskuterar doktorandernas svåra lott med meddoktorand.
13.15-14.10 Lunch.
14.10 Finner att alla läsplatser i biblioteket är upptagna; går till kafeterian.
14.40 Återvänder till biblioteket; finner läsplats, markerar densamma.
14.45-14.55 Står i kö för att få ut bok.
14.55-14.59 Vässar blyertspennan.
14.59-15.04 Toalettbesök.
15.05-15.34 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
15.35-15.50. Rökpaus.
15.51 Återvänder till läsplatsen.
15.52 Inser att det är sista dagen att betala hyran och att banken stänger halv fem.
15.53. Lämnar läsplatsen.
15.54-17.30 Diverse ärenden.
17.30 Återvänder hem; dödstrött.
17.30-18.00 Läser kvällstidningen.
18.00-18.30 Lagar mat.
18.30-19.15 Äter middag.
19.15-19.30 Diskar.
19.30-20.00 Ser Rapport på TV.
20.00-22.00 Skulle egentligen jobba med avhandlingen men fastnar framför en långfilm på TV.
22.00. Stupar i säng; dödstrött.
Effektiv avhandlingstid: 29 minuter. (=Asks konstant)
2. Typisk arbetsdag för maniskt lagd doktorand
07.00 Vaknar, stiger genast upp och klär på sig.
07.10-07.40 Morgongymnastik.
07.40-07.50 Frukost, läser tidningen.
07.50-08.10 Cyklar till institutionen.
08.10-09.00 Förbereder undervisning.
09.00-10.30 Undervisar.
10.30-10.40 Dricker kaffe.
10.40-10.59 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
11.00-11.55. Sammanträde med doktorandrådet.
11.55-12.30 Lunch.
12.30-14.00 Vikarierar för sjuk studievägledare.
14.00-14.45. Sammanträde med fakultetens arbetsgrupp för höjande av genomströmningstakten på forskarutbildningen.
14.45-15.45 Spelar badminton.
15.45-15.50 Dricker kaffe.
15.50-16.00 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
16.00-17.00 Lyssnar på gästföreläsning.
17.00-18.00 Förbereder postseminarium (köper vin på systemet).
18.00-21.00 Deltar i postseminarium; diskuterar ivrigt med gästföreläsaren.
21.00-21.20 Cyklar hem.
21.20-22.00 Rättar skrivningar.
22.00. Stupar i säng; dödstrött.
Effektiv avhandlingstid: 29 minuter (=Asks konstant)